Operadebatt

Tillgänglighet och angelägenhet

Av Hans Ursings bidrag till den pågående operadebatten (11/3), kan man förledas tro att musikdramats framtid står och faller med dels tv-mediets lanseringsambitioner och dels med tonsättarnas lyhördhet för ”den stora publikens” behov av en kantabel melodik i lätt igenkännbara arior, gärna med historiska reminiscenser.

Operans förmåga att bjuda på optimala upplevelser har naturligtvis inte bara att göra med sångbarhet, igenkänning eller exaltationsgrad, och att beskriva musikdramats förtjänster enbart utifrån emotionens dominans över kognitionen är en grov förenkling. Vi talar om en legering av musikens abstraktion och librettons konkretion, av dramaturgisk form och psykologisk processualitet med mera, vars utforskande ännu är i sin linda!

Fredrik Österling (17/3) och Thomas Jennefelt (25/3) reagerar med all rätt mot vad som kanske trots allt är mer naivitet än ett verkligt hot om konstnärlig snöpning.

Dock; om deras farhågor gällande operaledningars visionslöshet inte kraftigt motbevisas, är det verkligen illavarslande. Och konklusionerna pekar åt samma håll. Österling föreslår en tydlig uppdelning mellan den traditionella, ”bekräftande” operamusiken, och en ”reflekterande” musikdramatisk konstart med plats för kreativitet och nytänkande. Jennefelt antyder att staten borde överväga att omfördela anslagen så att en förnyande operakonst kan byggas upp på behörigt avstånd från de förstelnade institutionerna.

Personligen upplever jag denna dikotomi mellan bredd och djup – ytterst sett mellan tillgänglighet och angelägenhet – som ett resultat av stor uppgivenhet, såväl konstnärligt som kulturpolitiskt.

När Jan W Morthenson för några år sedan drog igång debatten om ”den nutida musikens vulgarisering” nämndes operan som ett exempel på en ”utdöd form” endast användbar för det ”tillämpade komponerandet”. (Österling benämner det ”att arrangera lapptäcken av musikaliskt färdigtuggade halvfabrikat”.)

Om detta förhållningssätt vore det enda möjliga skulle jag – och förmodligen de flesta andra som är mitt inne i ett intensivt operakomponerande – sträcka vapen och övergå till andra tonsättaruppgifter. Att en nyskriven opera lyckas uppröra, beröra, förföra, behöver definitivt inte vara detsamma som att den hemfallit åt manipulerande retorik eller sneglat på populärkulturens tematik och metodik. Inte heller tror jag att den operakonst som förenar originalitet med engagemang, per automatik resulterar i medelvägens faddhet. Jennefelt är något viktigt på spåren när han siar om det kraftfulla tilltal som morgondagens opera kräver! Låt oss hoppas att detta kan ta klingande gestalt när nya svenska operor åter får chansen att möta sin publik!

Det vore olyckligt om den moderna musikdramatikens framtidsmöjligheter reducerades till en fråga om kompositorisk anpassning eller medial marknadsföring.
Problemet ligger ju så mycket djupare än så.

Ursings analys bygger tveklöst på eftergifter för den marknadsstyrda kultursituationen, som så aktivt bidrar till det förytligande och förtingligande vi ser idag, inte minst i ungdomskulturen. Frågan är emellertid om inte också Österlings och Jennefelts resonemang riskerar att falla i samma grop!

Konstens tillgänglighet är långt ifrån bara en fråga om konstverkets utformning och appellering till en viss publiks erfarenheter. Frågeställningen ingår förvisso i ett stort samhällspolitiskt komplex, där attityder formas redan i barnets kontakt med (eter-) media, skola och föräldrarnas hållning. Om det uppväxande släktet skall ges en chans att upptäcka de förborgade skatterna i nyskapande musikdramatik (liksom i Tranströmers lyrik, Billgrens tavlor, Qvarnströms dans etc) krävs – förutom rika förutsättningar för konstskapandet – ett tålmodigt bekämpande av de krafter som utan skrupler exploaterar barnens försvarslöshet i fråga om vad de ser, läser, hör. Här har konstnärer, pedagoger och framsynta politiker många gemensamma intressen . . . Den kampen skall förvisso inte föras med ytlighetskulturens egna medel, men kan inte heller förläggas till halvdunkla källarutrymmen!

Ja, operaskaparna vill ”nå ut” över rampen och fram också till en ny publik, men – som Karl-Birger Blomdahl skrev i Prisma nr 1 1948 – ”om sanningen berövas sin potens, sin kraft, vad tjänar det då till att den kommer ut bland människorna?”

Ge konstnärerna det livsrum vi behöver för att fritt och utan sidoblickar kunna skapa den starka, angelägna och i bästa mening tillgängliga operakonsten, men förpassa inte den djupare, reflekterande musikdramatiken till esoteriska reservat som bara cementerar de kulturella barriärerna!

Svenska Dagbladet